French Academic Painter and Sculptor, 1824-1904 was a French painter and sculptor in the style now known as Academicism. The range of his oeuvre included historical painting, Greek mythology, Orientalism, portraits and other subjects, bringing the Academic painting tradition to an artistic climax. Born at Vesoul (Haute-Saône), he went to Paris in 1840 where he studied under Paul Delaroche, whom he accompanied to Italy (1843-1844). He visited Florence, Rome, the Vatican and Pompeii, but he was more attracted to the world of nature. Taken by a fever, he was forced to return to Paris in 1844. On his return he followed, like many other students of Delaroche, into the atelier of Charles Gleyre and studied there for a brief time. He then attended the Ecole des Beaux-Arts. In 1846 he tried to enter the prestigious Prix de Rome, but failed in the final stage because his figure drawing was inadequate. He tried to improve his skills by painting The Cockfight (1846), an academic exercise depicting a nude young man and a lightly draped girl with two fighting cocks and in the background the Bay of Naples. He sent this painting to the Salon of 1847, where it gained him a third-class medal. This work was seen as the epitome of the Neo-Grec movement that had formed out of Gleyre's studio (such as Henri-Pierre Picou (1824-1895) and Jean-Louis Hamon), and was championed by the influential French critic Theophile Gautier. G??rôme abandoned his dream of winning the Prix de Rome and took advantage of his sudden success. His paintings The Virgin, the Infant Jesus and St John (private collection) and Anacreon, Bacchus and Cupid (Mus??e des Augustins, Toulouse, France) took a second-class medal in 1848. In 1849 he produced the paintings Michelangelo (also called In his studio) (now in private collection) image of the painting and A portrait of a Lady (Mus??e Ingres, Montauban). In 1851 he decorated a vase, later offered by Emperor Napoleon III of France to Prince Albert, now part of the Royal Collection at St. James's Palace, London. He exhibited Bacchus and Love, Drunk, a Greek Interior and Souvenir d'Italie, in 1851; Paestum (1852); and An Idyll (1853). In 1852 G??rôme received a commission by Alfred Emilien Comte de Nieuwerkerke, Surintendant des Beaux-Arts to the court of Napoleon III, for the painting of a large historical canvas, the Age of Augustus image of the painting. In this canvas he combines the birth of Christ with conquered nations paying homage to Augustus. Thanks to a considerable down payment, he was able to travel in 1853 to Constantinople, together with the actor Edmond Got. This would be the first of several travels to the East : in 1854 he made another journey to Turkey and the shores of the Danube, where he was present at a concert of Russian conscripts, making music under the threat of a lash. In 1854 he completed another important commission of decorating the Chapel of St. Jerome in the church of St. S??verin in Paris. His Last communion of St. Jerome in this chapel reflects the influence of the school of Ingres on his religious works. To the exhibition of 1855 he contributed a Pifferaro, a Shepherd, A Russian Concert, The Age of Augustus and Birth of Christ.   Related Paintings of Jean-Leon Gerome :. | Diogenes | Egyptian water carrier. | L Eminence grise | Painting Breathes Life Into Sculpture | King Candaules |
Related Artists:
Nikolay Nikanorovich Dubovskoy
Russian, December 17, 1859 - February 28, 1918) was a Russian landscape painter. He studied from 1877 to 1881 at the Imperial Academy of Arts in Saint Petersburg under Mikhail Konstantinovich Klodt. In 1886, he became a member of the Peredvizhniki (the Wanderers), a group of Russian painters. In 1900, he became a member of the Academy of Arts.
Christoph Franz Hillner
painted Holy night in 1767
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.